Jag läser Sagor från Midgård just nu. Jag fick ju en total av fem Tolkien-böcker i julklapp så jag tänkte börja plöja igenom dem, men jag upptäcker nu att jag nästan inte vill läsa ut dem alla. Jag var ledsen igår, sådär hopplöst ledsen för saker som inte kan förändras. Jag försökte därför dels tänka ut hur jag ska ställa mig till min situation, och dels undvika tankarna och förlora mig i andra. Böcker är den enda värda kvällssysslan vid sådant humör.
Jag började med “Vem bestämmer i ditt liv” av Åsa Nilsonne, en asbra bok jag läst en gång förut. Livsmanual, typ, inte den där töntiga sorten som magiskt ska revolutionera hela ditt liv utan nästan som instruktioner för att hantera livets alla delar. Det gick ganska bra. Men när jag lagt ner den efter ett kapitel och tagit upp Sagor från Midgård, då hamnade jag i ett helt annat läge. Istället för att själv kämpa med hela min styrka för att trycka bort jobbiga, onödiga tankar gjorde boken jobbet åt mig.
Beskrivningen av malinornë, en speciell sorts träd med silverfärgad bark och gröna löv med silverfärgad undersida, fängslade mig totalt. Jag tror det är första gången som Tolkien faktiskt gett mig känslan jag fick då jag läste den biten, lite samma känsla som jag får när jag ser filmerna. Det var så, jaa, vackert att varenda svår tanke bara gled iväg. Och sen var jag fast i boken i någon timma. Något som händer mig ganska sällan.
