Tankar om tankar.

Jag vet inte om jag sagt det här. Men jag sysslar med KBT. Det är skitbra skit och jag rekommenderar det till alla, oavsett hur man mår. Jag besväras väldigt mycket av negativa tankemönster, ibland lite och ibland väldigt mycket. Tänker för mycket, eller mår dåligt i onödan kan man också säga. KBT som jag upplevt det är inte någon sorts fånig tänk-positivt-propaganda, inte heller är det metoder för att nå stora, häftiga livsmål. Det handlar snarare om verktyg för att skapa en mer positiv upplevelse av livet. Det funkar för mig.

Och jag vänder mig bara mer och mer emot människor som försöker pracka på andra vad de själva tycker är viktigt. ”Läs på för fan!”, typ. Alla är inte likadana, prioriterar inte likadant och alla orkar inte gräva ner sig i alla ämnen. Alla har inte lika stor läslust eller bra minne.

Det kanske jag säger för att jag själv mår bra av att hålla mig ifrån ämnen som gör ont i mig. Jag tycker att meningen med mänskligheten är att så många som möjligt ska må så bra som möjligt. Att jag mår bra är alltså relevant. Alltså gör jag vad jag kan för andra, men vill inte gräma mig för vad jag inte gjort. Betyder inte att jag inte bryr mig. Jag har rätt att bry mig om mig själv. Punkt slut.

Och för att jag har ganska dåligt minne vad gäller ”common knowledge” och dylikt. Jag glömmer mycket av sånt jag inte är intresserad av, och även en del av sånt jag verkligen vill veta. Jag tror det lilla handikappet beror på att jag haft väldigt tuffa tider, och har ibland. Min hjärna verkar helt enkelt ha valt att stänga ute mycket. Det är ju svårt att sortera vad som ska stängas ut för att skona mig och behållas för att det är viktigt. Har fått försämrad koncentrationsförmåga med. Det är lite som att jag bara flyter runt och kan inte greppa vad jag vill ha i huvudet. Flera plågsamma ämnen kan dock repeteras gång på gång…

Det kanske är lite för att jag är trött på att många duktiga, smarta, engagerade personer som vågar, orkar och gör, väljer att klaga ur sig på dem som inte gör likadant.

Att själv vara glad är ett stort projekt och en stor vinst för hela världen. Tycker jag. Därför jobbar jag hårt på det.

Ellens unnanden.

Att ”unna sig” är ett uttryck jag ogillar. Jag gör saker för att jag vill, för att mitt liv dedikerat till min egen trivsel. Mitt ultimata mål är att må så bra jag bara kan. Uttrycket ”unna sig” innebär för mig att man tillåter sig att göra något trevligt, äta något gott, sova lite extra eller köpa en fin sak. För att få göra något trevligt måste man förtjäna det, göra något otrevligt först. Varför måste man förtjäna allt behagligt i sitt liv? Varför kan man inte tillåta sig att njuta så mycket som möjligt? Det håller säkert många med om. Men för mig innebär det att ”unna mig” är något jag inte gillar att säga. Ändå händer det att det slinker ut ibland. Jag ångrar mig alltid. Jag förtjänar varenda liten trevlighet jag kan komma över.

Ikväll är min extra lilla trevlighet en sak jag tycker om att göra en vanlig jävla vardagskväll. Sitta i en förbannat skön soffa, för mig själv, surfa runt på kul hemsidor samtidigt som tv:n står på med något halvbra program. Hell’s Kitchen i detta fall. En sån där liten skitgrej som kanske kan kallas onödig. Men det. Unnar. Jag. Mig.

”Något du aldrig ser igen”.

Min gamla privatblogg är ganska intressant. Den är från en 16-årig tid då jag mådde ännu mer upp och ner än vad jag gör nu. Jag tyckte att det kunde vara kul att publicera ett gammalt inlägg från den. Det kanske inte du tycker. Läs inte isåfall, det är onödigt. Det är inte en speciellt nytänkande eller klockren text.

”Det är alltid lika sorgligt att se bilder från något du tyckte om. Något du saknar och vill ha tillbaka.
Chartersemestern från i somras, favoritmuggen du slog sönder, ett par utslitna skor. Eller en person du för alltid kommer att älska, men som aldrig kommer att komma tillbaka. Hur du än gör. Det är låst, och du känner dig låst. Du försvinner mer och mer i dig själv av saknaden. Men när du hade det nära dig, var du lycklig den tiden? Uppskattade du till hundra procent vad du hade, var du helt tillfredsställd med situationen?
Eller saknar du bara för att ha något att vara missnöjd över? För att vi aldrig, aldrig är totalt nöjda. Människan är aldrig tillfredsställd. Och det är då vi börjar tänka, när vi förlorat. Vi undrar varför vi aldrig var helt lyckliga, även med allt vi kunde önska oss. Varför vi ville ha mer, när vi egentligen hade mer än de flesta. Vi formas efter vart vi föddes, hur vi uppfostrades och lärde oss att tänka. Prioritera. Ibland händer det något som knuffar omkull det man vant sinnet vid.
Det är då man ser det ställt framför sig. Det är det som utgör min vardag just nu.”

Dream again.

Jag ska bara skriva ned min dröm snabbt så jag minns den. Den handlade om att jag var på någon plats efter en konsert, skulle nog möta någon som hade varit på den. En massa gubbar brötade omkring och en började gå på mig. Han kallade mig slampa och kastade en liten sten på mig. Sen gick han och hämtade en hel kasse full av smågrus och försökte tömma över mig, och blev mer och mer våldsam, knuffades och skrek. Jag blev rädd. Senare satt han och jag i mina föräldrars gamla sovrum och jag förklarade för honom bland annat att alla får ha sex hur de vill och att ingen tjej ska behöva kallas slampa. Och nu när han gjort det här mot mig, kallat mig detta och nästan misshandlat mig visste jag inte om jag skulle kunna göra som jag vill med den saken längre. Han började gråta och ångrade sig, och jag insåg att stora brötiga gubbar egentligen är små barn innerst inne.

Senare hälsade min klass på honom. Han hade fått en liten stuga för sig själv, med en fin brun soffa och små skinnfåtöljer i miniatyr som prydnad lite överallt. Den var väldigt fin och jag skulle kunna tänka mig att bo så själv fortfarande i vaket tillstånd. Ja, förutom de små prydnadsskinnfåtöljerna då som jag inte förstår mig på riktigt. Han hade gått ner i vikt och plötsligt blivit en snygg, halv-ung bohem. Jag tror åtminstone det var samma person..

Ämnet byttes till drakar och att min drake måste döda tillräckligt många andra för att komma in i något hus. Sådär, det var nattens äventyr.

What’s A Gyme?

Jag har börjat tycka ganska mycket om min tillvaro. En sak som är skön att göra är att spela gitarr ensam i så lite kläder som möjligt, sent på kvällen med lite mysbelysning runtom. Väldigt personligt, väldigt avkopplande och privat.

Idag var jag på gymmet för tredje gången i år. Jag vet, det är skamligt, men det är inte poängen. Grejen jag pratar om är att varje gång jag är där är en gubbe där. Inte så konstigt tänker du nog, det finns många gubbar. Men det roliga är att han så gott som alltid är den enda mannen i rummet och han syns och hörs alltid. Någon gång har han haft 2 x den tyngsta vikten i varje näve, pustat och frustat för att sedan ge upp och lägga ifrån sig två av vikterna. Alla andra gånger har han brölat högt när det varit som kämpigast, lite svärord, högljudda andetag och annat. Ja, jo, jag känner det också, det är tufft i slutet av låten. Men jag lider i tystnad. Men en liten del av mig är nog lite avundsjuk för att han verkligen vågar skrika ut smärtan när alla vi andra håller tyst för att inte vara till besvär för andra, eller för att vi inte tycker att det är så illa att vi behöver visa det. Det är ju snart över ändå.

Det är nog ganska vanligt, det där. Att hålla tyst även om det gör så ont att man tror att man ska dö.

Dreams.

När jag var liten, mindre, barn brukade jag kräkas ofta. Jag kräktes nog en gång varannan eller var tredje månad. Jag har sagt en gång i månaden förut, men ni vet, tidsuppfattningen var annorlunda när man var barn så jag är inte helt säker. Vi säger en gång varannan månad. Jag spydde alltid på natten, det brukade oftast väcka mig men ibland vaknade jag AV att jag hade spytt. Det sistnämnda var minst trevligt. Jag brukade samla mina krafter och ropa genom hela huset för att någon förälder skulle höra och komma till undsättning. Och det gjorde de alltid, de städade upp efter mig medan jag stod över toaletten och väntade på en ny attack. Allt var så lätt. Någon städade alltid upp när jag var trött och svag och hade klantat till det. Men det är inte poängen.

Det konstiga med mina oprovocerade spyattacker var att de alltid kom på natten, och varje gång jag kan minnas har en speciell händelse varit inblandad. Jag drömde alltid att jag var mig själv, men liknade en tv-spelsfigur. Jag gick omkring litegrann och mötte en annan figur. Miljön.. jag kan tänka mig den, nästan se den, men den är omöjlig att beskriva. Som så mycket annat. Något med en blomma, han plockade bladen. Han sparkade på en sten, det fanns en säckpipa stor som ett berg och där landade stenen. Jordens undergång. Skulle den sprängas? Maskineri, kugghjul, Jordens undergång. Mitt sällskap hade gjort ett stort misstag. Och där slutade det, alltid. Där vaknade jag av att illamåendet steg i halsen och jag kastade huvudet utanför sängen.

Jag har inte drömt om det här sedan år 2004. Jag fick ont i magen på fotbollslägret, tvingade mig själv att spela lite, tvingade i mig lite köttfärssås, några gelénappar och gick och la mig. Vaknade och spydde ner halva golvet. Min blindtarm brast, jag tyckte inte det kändes så farligt men fick åka in till sjukhuset efter någon vecka då vi misstänkte att något allvarligt hade hänt. De plockade ut bitarna, en vecka på sjukhus och ett tag senare fyllde jag 12. Efter det här hade jag inte spytt på över 5 år, tills i vintras då jag blev matförgiftad. Ingen anledning = icke godtagbar anledning. Matförgiftning = godtagbar anledning. Jag är glad över att slippa den hemska, ångestfyllda drömmen och vakna av akut illamående.

Om jag inte vill.

Jag stod och diskade ett berg av smutsiga tallrikar, stekpannor och bestick för fyrtio minuter sen. Och jag tänkte tillbaka lite på en liten pratstund jag hade tidigare under dagen, lite halvt ironiskt om kvinnor och feminism. Och så tänkte jag på det där med barnafödande. På ett sätt känns det faktiskt som att jag som kvinna alltid kommer att ha ett mål i livet, ett livsuppdrag. Vi kvinnor har till uppgift att föda barn, det går inte att komma ifrån. Det går inte riktigt avsäga sig ansvaret genom att påstå att det är en konstruktion av samhället, för vi är faktiskt byggda och konstruerade för att fortplanta oss, precis som alla andra levande varelser.

Men människor har ju tydligen en självmedvetenhet som gör att vi kan ifrågasätta saker som den här. Alltså, det går inte heller riktigt rycka på axlarna och säga att det är så här det ska vara, vi är gjorda för att fortplanta oss och vi kommer inte att komma undan. Man behöver faktiskt inte föda barn. Med tanke på hur jordens folkmängd expanderat explosivt bara de senaste 300 åren; Det är inte absolut nödvändigt att producera ungar. Tänk om vi skulle ta och skära ned lite på produktionen. Även om människor dör i nästan samma takt (har inte kollat upp fakta på det här så jag gissar lite halvvilt) skulle vi inte bli katastrofalt få i världen. Och om vi ändå blev mycket färre, vad skulle vara det hemska i det? Pengasamhället skulle väl bromsa och surna till lite när det inte blir som planerat. Färre konsumenter, färre arbetare. Våra naturresurser, som MAT, VATTEN skulle räcka längre och till de människor som finns. Vem skulle odla upp åkrarna, plocka bananerna och slakta djuren då? De som finns kvar.

Jag vet inte. Vi kanske gapar efter mycket. Vår värld kanske håller på att svämma över av människor som formas av den här världen som stundvis är vacker och ger oss hopp, men så ofta så fruktansvärd. Mindre människor innebär inte mindre problem, om man ska tro min pojkvän snarare större fördomar. Det kanske är sant. Jag kanske bara yrar.

Men jag skulle ändå vilja att det inte hetsades så mot kvinnor när det gäller barnafödande. När jag som liten sa att jag inte ville ha några barn fick jag alltid höra ”du kommer att ångra dig’. Vad kommer att få mig att ångra mig? Min egen längtan, som fötts ur min själ och fyllt hela mig och som jag inte på några sätt kan skaka av mig? Eller, alla de som säger att jag kommer att ångra mig och känslan av att alla kvinnor måste föda och föder någon gång i livet? Det är min kropp och det är upp till mig om jag vill låta den vara boning åt en parasit av min egen art. Helt och hållet upp till mig.

Jag antar att modersinstinkten, naturlig eller påtvingad, kommer att infinna sig även hos mig en dag. Då ska jag förbereda mig väl och göra allt för att den nya ska bli en fin och tänkande individ. Och då hoppas jag faan att fadern stannar och har lika stor del i vår nya människas vård och uppfostran. Åh, förresten, jag tänker inte amma som det ser ut nu. Absolut och bombsäkert inte. Det är också mitt beslut som handlar om min egen kropp, kan jag tala om för alla sadistföräldrar därute som tycker att man är en egoistisk, oansvarig kvinna om man väljer bort amning. Jag är också en människa med rätt att välja, trots att jag då är mamma. Och så kan jag tillägga för att lugna er att min man kanske kan tänka sig att amma. Om jag har tur.